Persdotter

Lite missförstånd kring mitt tidigare skrivna inlägg. Jag anser inte mig själv som tjock, det var inte det jag menade. Utan när jag ser mig i spegeln blir jag ledsen för att jag inte är sådär musklig och fit som jag vill. Och skulle kunna vara. Har liksom slösat bort träningstid och ätit onyttigt, det är det som gör mig ledsen. Att man ständigt måste prioritera.. Och med mitt schema är det faktiskt inte alltid så lätt. Folk förstår inte det. "Aa okej hon pendlar än sen?", det tar så mycket mer på krafterna och orken än vad man kan föreställa sig. Om man slår ihop alla timmar i slutet av ett år som jag suttit på ett tåg, eller väntat på en buss så ska vi se hur mycket mer fritid ni har. Man skulle bara kunna räkna timmarna i veckan egentligen också.
Skadan fick mig att inse många saker i livet jag aldrig tidigare tänkt på. Alltid tänkt att jag ska bli bäst på handboll och att det enda som i så fall skulle få mig att sluta var ifall jag skadade mig eller blev för gammal. Plötsligt insåg jag att om inte intresset eller kärleken för sporten finns där kommer jag att välja bort handbollen, för det är inte värt att lägga ner all tid och energi på något man inte brinner för. Då insåg jag även att det nog är bra ifall jag har bra betyg i skolan i alla fall. Det hade jag aldrig tyckt innan, för varför skulle jag ha bra betyg? Jag skulle ju ändå kunna bli proffs, varför lägga ner tid på onödigt plugg då?
När jag i vintras inte spelade handboll fick jag plötsligt så extremt, oerhört mycket tid över. Tid till att plugga, som jag faktiskt aldrig haft innan. Höjde betygen i nästan alla ämnen och jag fick för första gången känna på hur det var att komma hem innan kl 7 på kvällen, lägga sig hos min pojkvän eller familj och bara TA DET LUGNT. Jag planerade min egen träning och kunde festa på helgerna om jag kände för det, utan att det krockade med en bortamatch osv.
Jag kom tillbaka ifrån rehaben, och självförtroendet var i botten igen pga att jag känner mig dålig (inte så konstigt eftersom jag inte rörde en handboll på 2månader) och laget gör årets sämsta match. Motivationen blåste bort med vinden. Nu känner ingen glädje i att göra mål eller ta någon i försvar längre och det var ändå något som motiverade mig mest. Jag bara skriver och skriver men det jag menar är att, inte nog med att mitt dåvarande schema var stressigt.. Nu börjar jag plötsligt prioritera skolan också. Vilket gör att man tvingas välja mellan plugg och träningar. Om jag dessutom inte tycker det är kul att spela matcher längre, men att festa är roligare eller spendera tid ihop med min familj istället för att sitta på bortamatch bussen är ju även det ett problem. Jag vill resa när jag tar studenten. Åka till Asien i 1år och USA året därpå. Men det tillåter inte handbollen?? Jag kan inte resa bort nu när jag vill, utan det måste planeras in utifrån mina matcher, träningar, SM osvosv.
Jag har ingen större press hemifrån när det gäller skolan, enda kravet är väl att jag gör mitt bästa. Utifrån mina omständigheter. Vet inte om det gör valet ännu jobbigare, eftersom att ingen väljer ÅT mig. För jag kan inte satsa 100% i både skolan och handbollen. Det klarar inte min kropp. Jag blir bara extremt stressad då och blir sjuk på en gång. Jag måste istället dela upp de där procenten. Och det är det som är svårt. Att hitta en balans. Att ingen kan hjälpa mig utan att jag måste göra det själv är ännu knepigare. Sen ska man hinna träffa familjen, vännerna och pojkvännen också. Det går inte ihop?! Det är därför jag ska flytta, för att underlätta och minska mina restider, så att jag hinner träna så mycket jag känner för, så att jag slipper ha ångest över att prioritera fel.