Imorgon är början på något nytt
Innan man kan börja tro på sig själv behöver man någon annan som också gör det. Jag är så lyckligt lottad att jag har flera såna personer i mitt liv. Jag av alla. Tänk att på mindre än 2år har jag ändrat hela min syn på mig själv. Ibland faller man tillbaka in i gamla vanor. Ställer sig framför spegeln och hatar det man ser. Då är det inte svårare än att man släpper ut all ilska till någon som tror på en. Förstår. Pushar.
Gråter när jag skriver det här. Jag är så himla lycklig! Tror inte riktigt de i min närhet förstår hur beroende jag vart utav dem. I början när jag började jobba mig uppåt så var jag verkligen svag. Det krävdes inte mycket för att min barriär skulle rasa. Bara man skrapade lite föll hela skalet av. Samtidigt fick jag en del bakslag. Nu är det inte så längre. Man behöver kraffsta mycket längre för att skalet över huvud taget ska börja röra på sig och idag behöver jag inte alltid någon som pushar mig, för jag kan göra det på egen hand. Om jag får ett bakslag sväljer jag det och går ur kampen starkare. Inte hakar upp och skuldlägger mig själv. Idag kan jag säga 2 saker (och mena det) som jag är nöjd över med mig själv. Förut kom jag BARA på dåliga. Men varför lägga fokus på sånda grejer, det kommer alltid finnas saker med en själv man inte kommer gilla. Och om man fixar dessa grejer kommer man störa sig på något annat. Våga igonrera dessa tankar och tänk posetivt. Styrkan sitter på insidan.
Resan har vart lång och den är inte slut än. Imorgon är det 1år och 10månader sedan allt började och det firar jag med att ta bort tandställningen och klippa mig. Så för mig är det inte bara lite skrot som försvinner ifrån tänderna, utan även en mantel jag hela tiden gömt mig bakom. En dålig sådan som bara tryckt ner mig. Förstå vad skönt att rycka loss den! För några veckor sen kunde jag inte skratta utan att hålla för munnen med en hand, det kan jag idag. Det är en mycket större ansträngning än man kan tro vill jag lova er. Det är de där små sakerna som låter lätta att ändra på, men som är raka motsatsen. En kanske rentutav kamp.
Alltså, för 3år sedan när jag klev in på tandläkarmottagningen var jag en osäker, liten tjej som gömde mig bakom en fasad som inte alls var jag. För 2år sedan kom jag tillbaka på återkoll. Då var plötsligt fasaden borta, jag var oerhört blyg och olycklig. Imorgon kommer jag gå in med huvudet högt, vara nöjd med mig själv och sprida glädje omkring mig. Individuella framsteg är de bästa. Känslan är otrolig ska ni veta. Har man inte upplevt det förstår man inte innebörden. Man är starkare än man tror och Man vet inte hur stark man är tills stark är det ända alternativet man har. Jag är stark.
skriven
Fyfan vilket pepp inlägg!
Du skriver otroligt bra ska du veta! Vart tagen av varje litet ord! *
Creeds till dig!