Persdotter

Ibland kan jag bara sitta och tänka. Hur kommer det sig att jag är som jag är? Hur jag blev som jag blev? En del har jag ärvt såklart, mest ifrån mamma. Hon och jag är väldigt lika. Men mycket som har gjort mig till den jag är är saker jag varit med om. Ganska logiskt iofs men vissa saker har verkligen ärrat mig. Tex, det har med att folk har kommit och gått i mitt liv hela tiden. Det har verkligen satt spår. Ändå älskar jag att träffa nytt folk. Hur kan det komma sig? Ska man inte bara ha några få vänner man håller stenhårt i då? Jag kan vara väldigt blyg och obekväm i vissa nya miljöer men ändå älskar jag att träffa nytt folk? Jag älskar ju att ha trygghet i mitt liv också så varför vill jag ständigt träffa nya personer? Då slog det mig. Jag är livrädd att förlora människor i mitt liv. Jag är livrädd för att de där tighta tjejgänget man är en del av plötsligt ska försvinna, och att jag ska stå där själv. För det har hänt. Alla mina närmaste bara försvann. Så jag vill ha andra runtomkring också. Sen är jag lite så som person också, vill upptäcka mer hela tiden.
Samma med Petter, jag tänker hela tiden att han ska försvinna. Att han trots allt är för bra för mig eller att han inte gillar mig egentligen. "Gud vad hon är hemsk" kommer ni säkert tänka nu, och det är jag. Men jag kan inte rå för det. Killar har alltid varit douchebags emot mig förut så det känns helt overkligt att någon kille faktiskt vill mig väl. Ja ni förstår. Vad har gjort er till den ni är idag? Tänk igenom händelser, det är spännande att få sig bättre förståelse till varför man väljer som man väljer